Luciadagen för 25 år sedan skedde den första inflyttningen i vår förening. Det var Tengdahlsgatan 44 som var först. Vi var några familjer som flyttade in just den dagen i den vintriga byggröran och som fortfarande bor kvar. En dag att minnas!
Det är Börje Paulsson i 44:an som minns och berättar. Bilderna är tagna av Lars Deremo, som också flyttade in i 44:an, och bor kvar:
Hammarby sjöstad hade inte börjat byggas då. Det enda tecknet på en kommande byggnation var att man hade börjat sätta ut märkpinnar på andra sidan sjön i Lugnets industriområde för husen på Sickla udde som kom först. Man hade börjat riva bland skjulen och frakta bort oljeförorenad mark. Annars levde Lugnet levde fortfarande ett tag till med sina verkstäder och skrotupplag,
Första åren hade vi i 44:an byggarbetsplats mitt emot då Riksbyggen-husen byggdes. Där rörde sig en hel del folk i kvarteret på nätterna, förmodligen kvarboende från Lugnet. Polisen kom ner och kollade ganska ofta.
Det hände att jag ringde polisen när jag vaknade av att tjuvarna bankade loss sånt man ville få med sig.
Vi hade också ibland påhälsningar i vårt garage. Jag blev av med en omgång vinterdäck som låg staplade på p-platsen. Andra fick också saker snodda i garaget. Men när Lugnet rivits blev det lugnt, och har så förblivit på det hela taget.
Inflyttningen i föreningen pågick fram till maj-juni 1997 i takt med att JM blev klara med husen. Sist att flytta in var vi i 77:an och 79:an.
I maj 1997 blev de nya husen också uppmärksammade av Dagens Nyheters arkitekturskribent Peder Alton. Här de avslutande raderna i hans text om vad som var på gång runt Hammarby sjö och vad han tyckte om det:
"Det är lätt att se paralleller med Norrmälarstrand och Gärdet. Husen vänder sina hästskofasader mot vattnet så att så många som möjligt får del av utsikten och solen. Detaljerna är välarbetade men knappast sensationella. Det överenskomna kvalitetsprogrammet, inspirerat framför allt av Berlins IBA-utställning och Robert Kriers bostadsprojekt på 1980-talet, garanterar en jämn nivå på bostäderna men uppmuntrar knappast till vågade experiment.
När jag en förmiddag i gassande stol går runt i området är nybyggarandan påtaglig. De vita husen känns nästan overkliga, som om de bara stod där på försök. Kajens offentlighet som gångstråk längs Södermalm ligger tätt inpå de nyinflyttade lägenheterna och ger direktkontakt med vattnet.
Det särpräglade i området är på ett sätt dess genomskinlighet, dess roll som gränspostering mellan det gamla Södermalm och sjölandskapet utanför.
Det kunde ha blivit ännu tunnare, ännu genomskinligare och med en starkare markering av öppenheten mot industriområdet i Södra Hammarby. Men för detta skulle det krävts ett friare arkitektoniskt förhållande till 1920-talets svenska klassicism och funkistraditionen, en mindre respektfull syn på visionen om den "goda staden". Dit har svensk arkitektur ännu inte kommit.
Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av de hus som nu är färdiga. Hur mycket fasad och yta de än är andas de optimism och arkitektonisk tillförsikt. Ett slags minsta gemensamma nämnare för svensk framtidsarkitektur: slätputsade väggar i ljusa toner, fönster med det föreskrivna grundmåttet 70x160 och med en påkostad takvåning för dem som har råd.
Peder Alton"
